Resan i Indien har varit en fantastisk resa samtidigt som mycket märklig, (på ett positivt sätt) det har varit en upptäcktsresa, läroresa och en personlig resa.

Jag har upptäckt ett land som är så annorlunda vårt med vänliga männsikor, annorlunda kultur och en underbar natur. Jag har upptäckt ett Indien som är fattigt, rikt och fått komma riktigt nära befolkningen.

Jag har under bussresorna, hotellvistelserna och sightseeingarna lärt mig mer om Indiens historia, hur en Indier tänker och bemöter oss turister och hur en gruppresa fungerar både praktiskt och teoretiskt. Jag har lärt mig att jag har mycket kvar att lära (och att man nog aldrig kan bli fulllärd).

Jag och Niklas hade inte varit ifrån varandra så här länge, någonsin (sen vi blev tillsammans för 7 år sedan)...helt otroligt. Att jag gjorde denna resa stärkte mig själv som person, mina värderingar fick vändas och vridas och jag tänkte om och till. Varje stopp vi gjorde var ett nytt möte, jag minns hur vi stannade till med bussen när vi såg en kameflock och hur en nyfödd kamelunge tog sina första stapplande steg. Jag minns också den gång vi stannade till vid en bygata för att dricka chaite, massor av barn kom fram, kvinnorna tvättade kläder och männen satt och pratade. Alla dessa ögonblick förändrar och förundrar. De långa bussresorna var inte långa, det fanns så mycket att titta på och reflektera över att en hel dags bussresa bara kändes som några timmar. Min rumskompis har betytt mycket, vi har pratat om allt mellan himmel och jord och lite därtill. Resan inne i Corbett var något alldeles speciellt, tigrar, tystnad och förståelse. Vi tänker så lika, men ändå så olika. Den grupp jag färdades med kan inte ha varit en bättre grupp, alla var så positiva och glada hela tiden. Jag har lärt känna Mr K bättre, han har stöttat och varit min vägvisare genom resan. Någon bättre lärare med ett sånt stort hjärta är svårt att hitta, samma med Ms T.

Jag blev dålig i Indien och gick ner ca 4 kilo, lika bra att prova på allt när man ändå är igång. Jag har under tiden i Indien skrivit dagbok, det gör jag varje gång jag är ute och reser... ibland personligt och ibland skriver jag bara vad jag gjort under dagen. Jag ska inte lägga ut min dagbok här, men ska skriva av de sista meningarna jag skrev precis när vi kom tillbaka till Sverige.

"En helt otrolig och konstig resa. Skum men ändå mystisk på alla sätt. Vet varken ut eller in... mycket märklig."

Jag hade nog inte förstått vad jag hade varit med om, men så är det väl varje gång man reser kanske. Har nog forfarande svårt att förstå vad jag varit med om men den här resan är en av de märkligaste och häftigaste jag varit med om på länge, många tankar vandrar i mitt huvud....

     
Mönster              Vävmaskinen      Silkestråd


Vårt överkast

     
Livet utanför tåget    1:a klass vagn    Våra bärare, så starka

Tidig morgon och jag sitter i bussen mot det vackraste och smutsigaste jag sett på länge. Trots att det är smutigt tar det vackra och underbara överhanden och man blir bara lycklig och underligt glad. Det är fortfarande mörkt ute och kallt, människor rör sig på gator och torg och jag vaknar sakta till. Vi är på väg mot floden Gagnes, en plats som är helig för många men udda och underlig för andra. Bussen stannar och vi måste kliva ur och gå den sista biten, människor runt om oss säljer saker, äter eller är på väg mot samma mål som vi, Floden Gagnes. Vi går mot trappan som leder ner till en plats som låter mig tänka och känna varenda känsla jag har i kroppen.

När vi kommer fram får vi reda på att alla båtsrormän har gått ut i strejk och ingen får åka båt på floden. Jag tycker inte att det gör något, att se floden ligga alldeles stilla och se människorna omkring som badar, ber eller bara finns gör mig helt euforisk. Jag och min rumskamrat köper var sin "blomsterkorg" med ljus i mitten, vi går ner mot floden, tänder ljuset och lämnar korgen till den heliga floden. Vi stannar båda kvar, tänker och önskar. Jag önskar mig saker, önskar andra saker, önksar flera tankar och önskar till andra. Jag känner energin och den lugna heliga stämmningen runt om mig. Jag skulle aldrig få för mig att bada i denna flod, men när jag stod där så hade jag all lust i världen, varför? 

Soluppgången över Gagnes är något av det vackraste jag beskådat på länge. Tänk er en flod som ligger alldeles stilla, rörelser omkring en sker med tystnad och himlen ändar färg till de mest fantastiska färgerna. Runt om mig sker ritualer, i vattnet som på land och att få beskåda detta är något som känns i hela kroppen. Jag fylls av känslor som jag tidigare aldrig kännt och att få sitta där och titta ut över det lugna vattnet gjorde mig helt vild inuti samtidigt som lugn. GALET, VACKERT och HELIGT. 

Vi gick sedan efter floden mot krematorieområdet, vi stannade en bit innan för att ta kort på krematoriet. Där framme fick inga kort tas. Jag gick aldrig fram, inte för att jag inte vågade eller var rädd för att se döda kroppar. Min kropp var redan så fylld med känslor och upplevelser att jag ville ha kvar dem på de platser där de befann sig och så kändes det inte rätt. Nästa gång kanske jag går fram, vad vet jag eller vet jag någonsin?

Denna förmiddag var så underbart vacker och underlig, ville inte gå härifrån. Det är svår att beskriva vad jag varit med om eftersom jag knappt förstår det själv, måste nog upptäckas på egen hand. Alla fick vi många och vackra foton som vi nu bär med oss och som jag nu vill visa er.

Fortsättning på dagen kommer stax....